Hej alla ni därute! Alla ni som känner er ensamma trots att ni har familj och vänner runtom er! Alla ni som inte har någon familj eller vänner att vända er till! Alla ni som mår dåligt, alla ni som mått dåligt! Alla ni som inte kan förklara hur dåligt ni mår, alla ni som inte kan förstå hur dåligt någon annan mår! Ja, hej allihopa!

Denna blogg startar jag med syftet att ge alla (som vill) chansen att ha ett forum att skriva i när livet är kämpigt. Namnet är ett citat jag själv har använt till mina nära och kära i 15års tid nu, så det är inget copy på det fina arbete som Aldrig Ensam gör! Det är ett viktigt ämne att öppna upp och släppa in allas tankar, hur konstiga eller orealistiska de än kan vara när man mår Psykiskt dåligt!

I första hand tänker jag att det ska handla om självupplevda självskador eller självmordsförsök. Att vi som gått igenom det kanske behöver få berätta vår historia, och framförallt berätta om hur vi kan ta oss vidare!! Det finns inget quickfix, det finns ingen universallösning! Det finns många vägar att gå, men alla hittar inte sin väg vidare tyvärr, men om vi hjälps åt att ventilera och berätta om hur vi jobbar mot att försöka orka leva en dag till.

Att hoppet kan fortsätta gro, att det kan förändras och förbättras!

Min historia kommer inom några dagar, just idag kämpar jag med att hålla mig vaken.