Dom två senaste dagarna har jag kämpat lite mer än vanligt. Jag har dividerat med mig själv, funderat på alternativa lösningar och funderat på vilken väg jag vill gå.

Livet känns återigen nattsvart och jag blir galen av att försöka stå ut med mig själv!! Sånna här dagar brukar jag hata mänskligheten lite extra för allt ont vi utsätter andra för. Men nu har jag mest känt ett hat mot det faktum att vi ännu inte lyckats hitta en lösning på att förändra hjärnan maskinellt. Varför kan vi få ett brutet ben lagat men en trasig hjärna den måste vi försöka laga själv? Tänk så många onda saker vi skulle kunna förebygga om vi kunde programmera om hjärnor! T ex anorexia eller självskadebeteende eller ännu bättre; misshandel och alkoholism.

Jag vill inte längre vara den som mår dåligt och den som inte orkar, men ibland känns det som att ju mer jag jobbar för att komma in på bättre banor destomer rasar det runtom mig. Ja, kanske är jag lättpåverkad, men jag orkar inte med känslan av att hur jag än gör så kan jag inte kontrollera allt som händer runtom mig.

Jag ser trygghet i mitt kontrollbehov, en trygghet som jag annars inte vet vart jag ska hitta.

Jag övade på att släppa kontrollen för två veckor sen, då hoppade jag fallskärm! Det var det häftigaste jag någonsin gjort!! Dels att släppa kontrollen, men också själva hoppet/fallet i sig!! Det var ju alltså då ett tandemhopp, och i själva uthoppet från flygplanet var jag tvungen att bara slappna av och följa med så att instruktören kunde få oss ur planet. Jag skulle lätt kunna göra det igen och igen och igen.

Åter till det vanliga livet så önskar jag ibland att jag faktiskt inte hade folk som älskade mig, då skulle klivet bort bli mindre komplicerat. Fast jag vet att tankarna går så mest när jag mår väldigt dåligt, vilket egentligen är bra för det får mig att stanna kvar i livet lite längre. Dag för dag.

Idag har jag funderat på hur det skulle bli om jag helt enkelt bara tog ett flyg till ett varmare land och aldrig mer kom tillbaka... Detta innebär ju dock att jag likförbannat måste stå ut med mig själv.

Hej alla ni därute! Alla ni som känner er ensamma trots att ni har familj och vänner runtom er! Alla ni som inte har någon familj eller vänner att vända er till! Alla ni som mår dåligt, alla ni som mått dåligt! Alla ni som inte kan förklara hur dåligt ni mår, alla ni som inte kan förstå hur dåligt någon annan mår! Ja, hej allihopa!

Denna blogg startar jag med syftet att ge alla (som vill) chansen att ha ett forum att skriva i när livet är kämpigt. Namnet är ett citat jag själv har använt till mina nära och kära i 15års tid nu, så det är inget copy på det fina arbete som Aldrig Ensam gör! Det är ett viktigt ämne att öppna upp och släppa in allas tankar, hur konstiga eller orealistiska de än kan vara när man mår Psykiskt dåligt!

I första hand tänker jag att det ska handla om självupplevda självskador eller självmordsförsök. Att vi som gått igenom det kanske behöver få berätta vår historia, och framförallt berätta om hur vi kan ta oss vidare!! Det finns inget quickfix, det finns ingen universallösning! Det finns många vägar att gå, men alla hittar inte sin väg vidare tyvärr, men om vi hjälps åt att ventilera och berätta om hur vi jobbar mot att försöka orka leva en dag till.

Att hoppet kan fortsätta gro, att det kan förändras och förbättras!

Min historia kommer inom några dagar, just idag kämpar jag med att hålla mig vaken.